Nej, jag tänker inte prata om tabloidformatet.

I stället funderade jag på deras kommentarfält:



Man kan rösta på två saker: om man håller med om en kommentar och om man tycker att argumentationen var bra.

Skillnaden är hårfin. Jag kan lova att knappt någon som kommenterar på ett öppet webbforum orkar fundera på skillnaden mellan att hålla med om ett inlägg och att uppskatta argumentationen i samma inlägg. Dessa två kategorier torde korrelera ganska så bra.

Det är just sådant här som folk kommer på i någon insnöad arbetsgrupp.

Däremot var det en superbra idé att övergå till tabloidformen.

Det bästa med natten är att man inte behöver bländas av solens klara och dömande ljus.

Det sämsta är att man snubblar över stolar, det är så mörkt.

En liten emo-dikt.

Jag följer över 300 människor och institutioner på twitter. Men bara 162 följer mig. Dags att börja gallra. Jag måste följas av fler än jag själv följer, annars är jag bara en follower.

Men seriöst, jag tror att 300 är för många. Jag måste hitta den perfekta balansen, den perfekta mängden följda accounts. Då får maximal nytta av twitter. Maximal information.

Problemet är att jag ändå inte orkar läsa dom.

Ratata förnyas. Den nya bloggen är ännu bättre än den gamla. Najs!

Här är bilder på en pepparkaksborg som jag gjorde då jag gick i lågstadiet:

Barack obama var tvungen att ingripa och medla fred i NHL. Man kan säga att hans ansträngningar för fred i mellanöstern tillfälligt blev satta på is. Sori.

Jag vet inte om jag har klagat på det här tidigare, men mina skor knarrar. Även mina nya vinterskor. Kommer inte ihåg när jag senast kunde gå på ett linoleumgolv som en normal människa, utan att väcka uppmärksamhet.

Jag tycks vara den enda som lider av det här problemet, men skratta inte. Det börjar på riktigt tära på mitt psyke. Vart jag än går så följer det mig. KNARR, KNARR, KNARR.

Kan man behandla sulorna på något sätt? Nån sorts skidvalla kanske? Glidmedel?